Om haflingerhästen och nordsvensken

Nästan alla våra hästar är av rasen Haflinger, men vi har även några av andra raser.

Vi har idag ett 15-tal härliga haflinger, några nordsvenskar och en minishettis på gården. Haflingerrasen (liksom nordsvensken) är en viktbärande, härdig häst, stadig på foten och med ett härligt gott lynne.

Den är lägre än till exempel halvblodshästen, vilket våra ovana ryttare uppskattar, men är inte för
liten för den längre eller mer rutinerade ryttaren. Haflingerns utseende, fux ofta med bläs och med stor härlig vit man och svans, ger ett vackert intryck. Rasen är ganska liten i Sverige (ca 1500 registrerade) och därför är de flesta av våra hästar ursprungligen importerade från Tyskland och Österrike.

Haflingerns historia

Ursprunget till den moderna Haflingern är en liten bergshäst med orientaliska inslag och som fått sitt namn av byn Hafling. Den härstammar från trakterna kring Salten-Mölten-platån vid Etschdalen i de sydtyrolska Alperna i nuvarande Italien och användes sedan många hundra år i jordbruk, skogsskötsel samt som packhäst.

En arabisk halvblodshingst, 133 El’Bedavi XXII, korsades med ett sto av denna lilla bergshäst. Stoet födde år 1874 hingsten 249 Folie, som räknas som haflingerrasens stamhingst. På 1900-talet grundades de sju hingstlinjerna A, B, M, N, S, St och W, med Folies ättlingar. Haflingerhingstar brukar få första bokstaven i sitt namn av sin far och haflingerston första bokstaven i sitt namn av sin mor.

Avelsmålet var tidigare att skapa en godlynt arbetsvillig liten häst, för arbete på alpjordbruk och som packhäst på smala alpstigar. Numera är haflingeraveln inriktad på en allsidig sport- och fritidshäst, där Haflingerns inre och yttre särdrag bevaras.

Haflingern är alltid fuxfärgad med ljus man och svans och har ofta bläs eller vita tecken i huvudet. Den har ett mycket gott lynne, är samarbetsvillig och mycket social, härdig, lättfödd och frisk.

Svenska haflingerföreningen

Svensk Tyroler-Haflingeravel

Nordsvenskens historia

Nordsvensken är en kallblodshäst går tillbaka till de gamla skandinaviska lantraserna och är nära släkt med norska dölehästen. Dessa lanthästar härstammade ifrån den primitiva skogshästen, precis som de flesta europeiska kallblodshästar. Fram till slutet av 1800-talet var de nordsvenska hästarna en blandning av flera importerade raser, även fullblodshästar men sedan även tyngre raser. Men den nordsvenska hästen var ändå nära att försvinna eftersom hästen var alldeles för lätt för jordbruk. Mer inblandning av tyngre kallblodshästar skulle hjälpa men avelsarbetet tog tid och på flera veterinärers inrådan startades avelsföreningar för rasen så att den inte skulle försvinna. Föreningarna arbetade för att bygga upp en nya inhemsk ras med de nordsvenska hästarna som fanns kvar och förbättra dem med Dölehästar. Från och med år 1890 tilläts endast korsningar med Dölehästar.

1964 uppdelades rasen i två olika raser; en tyngre brukshäst, nordsvensk brukshäst och en lättare och snabbare travare, som först hette nordsvensk travare men det ändrades senare till kallblodig travare.

Den nordsvenska brukshästen är en mycket god allroundhäst som kan användas för all slags körning, som ridhäst för hoppning,dressyr, fälttävlan och westernridning. För turridning och uteritter tar den sig fram överallt och är stark nog att ta de allra tyngsta ryttarna. Genom denna stora bredd i kombination med ett gott temperament är den lämplig både som ridskolehäst och till handikappridning. Dessutom är den ovanligt långlivad och anses näst intill vara immun mot flera vanliga hästsjukdomar.

Föreningen Nordsvenska Hästen

Kallblodig travare

Den kallblodiga travaren är en lättare typ av häst med större steg och en snabb trav, vilket gör den väl lämpad för travbanorna. Travsport för kallblodstravare fanns i Sverige långt innan nordsvensken delades upp i två raser.

Idag kallas den nordsvenska travaren bara för kallblodig travare och även den norska dölehästen och finska kallblodstravaren ingår i det begreppet. Många gånger är dessa olika hästar avlade med varandra och är ganska uppblandade, vilket är anledningen till att travhästarna inte längre kallas nordsvenska travare. De svenska, finska och norska kallblodiga travarna är de enda kallblodstravarna i världen.

Sleipner